När jag såg att syrran postade denna bild på
sin instagram så fick jag nästan kalla kårar när jag dessutom läste texten… (klicka
på bilden för att förstora den!)
Först och främst är jag grymt stolt att inte bara få vara
bror till denna kvinna, men jag var faktiskt med som coach och var således
delaktig i att hon vann detta VM-guld! Hur grymt är inte detta?
En känsla som faktiskt inte går att beskriva och börjar bli tjatigt när jag säger att denna kvinna är i alla kategorier en av mina största inspirationskällor? Men här har ni ännu en anledning till varför!
Innan jag kommer till huvudanledningen med detta inlägg så tänkte jag först vara lite anekdotisk och kanske rentav lite ”gammal” och bitter?
Detta får nämligen mig att tänka tillbaka på min ungdom,
för det var nämligen i slutet på 90-talet som jag, min syster, min pappar och även min farfar började med sporten minigolf
(även kallad bangolf). Det visade sig rätt tidigt att jag hade en fallenhet för
denna sport och 2003 var jag faktiskt som sista-års junior rankad 3:a i världen (!) med en hel låda med
medaljer som bevis på detta!
Jämför man mina resultat mot min systers så var jag i
alla kategorier ett strå vassare (får ev. ducka på gymmet nästa gång), men nu tävlade vi högst sällan mot varandra
på just tävlingarna då klassindelningen var utefter kön. Skillnaden här är att
jag var i löjligt dåligt fysiskt skick mot 90% av mina motståndare och att ta
sig mellan bilen och minigolfbanan kunde vissa dagar vara svettigt och detta
gjorde ju så klart sitt på resultatet, för jag tävla mot ibland över 100st
deltagare, som i många fall inte på pappret var bättre än mig resultatmässigt!
Men att på ett varv vara bra är inte samma sak som att orka med en hel dag, helg och ibland veckor!
Detta visade sig rätt ofta och kommer aldrig glömma hur
jag ledde Nordiska Mästerskapen i Finland, tills jag på dom två avslutande
varven helt dog orkesmässigt, jag tog mig nätt och jämnt runt (2ggr 25 slag
blev det för övrigt) och resultatet blev att jag förlorade en sudden-death om
silvret och fick nöja mig med ett brons!
Kan inte sluta tänka ”om jag var lika vältränad då som jag
är nu, hur bra skulle jag inte vara på mingolf då?”. Man skulle kunna säga att jag bland annat på
grund av min dåliga fysik slutade utföra denna sport, då jag helt enkelt ej
orkade hålla den nivå jag tekniskt visste att jag kunde!
Men det jag ville få fram med detta inlägg är följande:
För att orka med vardagen krävs det att man mår bra även fysiskt.
Man behöver inte vara en vältränad atlet och tex kunna springa milen på under X
min, men att slippa flåsa efter 3 trappor eller ta sig för svanken när man lyft
upp matvarorna kan vara skillnaden på att ha ett drägligt liv eller känna att
livet är en pina och att ta sig ur soffan kan vara ett helt projekt i sig.
Just denna bit är nog faktiskt största anledningen till
att jag för snart 4 år sen skaffa mig ett gymkort, jag kände helt enkelt att
jag inte orkade med mitt vardagliga liv.
Nu hade jag förvisso bara mig själv att rå om, men ni där
ute som kanske har en sambo, barn, hus och hund får ännu mera fysiska krav på
er och även om ni tycker ni har ont om tid kan 1-2 promenader i veckan gör att
ni faktiskt får bättre ork/flås och kanske orkar leka med barnet ett par timmar
extra eller klippa den där gräsmattan!
Jag vet mycket väl hur skön soffan kan kännas, men
känslan av att komma hem svett efter ett träningspass slår detta alla dagar i
veckan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar