Deffa är väl i det närmaste en kontrollerad ätstörning, åtminstone när den sker på det sättet som jag gör där jag har väldigt bra koll på vad som åker in och ut ur kroppen!
För att få en lite bild av hur det kan tänkas vara att deffa, även fast detta är långt ifrån en formtoppning inför en tävling, tänkte jag här delge lite tankar och funderingar i nuläget!
Fysisk status?
Det är ju mer eller mindre nästan oundvikligt att inte gå runt och vara hungrig under en deff, eftersom man frivilligt väljer att underäta.
Men då jag valt att ta bort fokus på att tänka på mat hela tiden, genom den periodiska fastan, så har jag faktiskt än så länge klarat mig väldigt bra! Vissa dagar har jag till och med ätit mig väldigt mätt, så det nästan kännts fel!
Orken/energin i kroppen är det heller inget fel på, vilket syns ganska tydligt på gymmet och träningen i övrigt då jag slår nya personbästa både bland vikterna på gymmet och i löpspåret.
Lider dock lite av den försämrade återhämtningen, så har haft "kronisk" träningsvärk i så många veckor att jag tappat räkningen. Däremot har jag lyckats undvika att överträna mig och är än så länge skadefri!
Vissa dagar fryser jag något helt otroligt mycket, speciellt om händer/fötter vilket alltid är som värst i slutet på fastan. Detta är dock egentligen inget problem, utan mer en observation av något som mer eller mindre är oundvikligt med tanke på vad jag utsätter mig för!
(Alltså inget nytt just under denna deff)
Psykisk status?
Till skillnad från att jag fysiskt inte lider av dietärt underäta energi dagligen så är detta en värre bit, för min hjärna vill inget annat än kämpa sig tillbaka till den välgödda kropp jag en gång hade.
Det är rätt svårt att beskriva tankeverksamheten som är igång under slutfasen av en deff, men skulle kunna kalla det för att det alltid saknas något trots att man precis ätit en god hemmagjord pizza istället för den där superflottiga kebabpizzan som jag hade kunnat få runt hörnet!
Något jag däremot är förvånad över är hur pass bra karaktär jag har, vilket jag tror har med mitt starka psyke att göra? Jag har ställt om tänket bakom synen på maten en hel del mot mina första deffar som inte alls var så här "lätta"!
Det finns en sak som är rätt uppebart och det är den glöd som sakat men säkert blir svagare och svagare, vilket då på ren svenska enklast förklaras med ordet libido.
Detta är något som kan gå ut över välmåendet om man inte är förberedd eller vet hur man ska hantera det, för finns några enkla varianter på att åtminstone minimera påverkan på åtminstone dom i ens närheten.
Nu har jag varit med förr, så har lärt mig att hantera detta på ett sätt som jag inte tror har gått ut över någon annan? Har åtminstone inte hört något att jag uppenbart verkar mer nedstämd eller liknande! (libido handlar ju inte bara om en sak)
Värt att notera:
På grund av att jag valt att deffa i ett extremt långsamt tempo har jag medvetet fått minsta möjliga påverkan på både kropp och knopp och måste säga att det än så länge känns väldigt behagligt att deffa.
Men nu ska jag inte ner på några sjukligt låga nivåer av kroppsfett, så ska heller inte behöva pina mig igenom en hård diet bara för att skala av lite onödigt fett!
I det stora hela skulle jag säga att det går riktigt jävla bra och min livs form är redan här och bättre ska det bli för finns mer krut kvar i denna kula!
