När jag igår låg i min fars soffa och mer eller mindre var helt utslagen, hade rentav lite bakis-vibbar och faktiskt var spyfärdig frågade min syster mig:
- Var det verkligen värt det!?(Det vi pratade om var alltså gårdagens träningspass, som ni kan läsa mer om här!)
För mig är svaret väldigt enkelt. Om jag inte utmanar mig själv eller rättare sagt utvecklas så tröttnar jag väldigt fort på det jag gör (jobb, livet, träning.. ja gäller allt?) och detta må vara både på gott och ont men jag är dessutom en adrenalinjunkie av sällan skådat slag och gårdagens "fix" jag fick är lätt värt ett par timmars yrsel/illamående!
Tycker Syrrans senaste tillskott i tatueringssamlingen passar rätt bra här...
Så här drygt ett dygn senare sitter jag nästan och småler och inser att jag inte bara skrev in i min historiebok att jag sprang distansen 1/2 marathon utan har nu kvitto på att jag faktiskt har klarat ett av målen jag satte upp i början på mitt nya liv som faktiskt just då kändes så utopiskt att jag aldrig trodde jag skulle klara detta...
Jag har ju gått ifrån att knappt orka ta mig upp för 1 trappa till att springa 21km på under fyra år!
Ps. Jag erkänner dock att jag inte alls borde sprungit detta pass med så pass dåliga förberedelser/förutsättningar, men man lär så länge man lever? Kommer alltså ej göra om misstaget att tömma mig helt på energi igen! Ds.
No pain no gain ffs! ;)
SvaraRaderaHehe ja precis, det är mitt motto ;)
RaderaNu har jag aldrig gått in för att "mörda" mig själv någon gång man jag har i alla fall ALDRIG ångrat ett träningspass, bra, uruselt eller mediokert. Jag har heller aldrig ångrat en utmaning jag tagit mig för och genomfört. Hur än resultatet blev GJORDE jag det i alla fall och det är väl det som är hela grejen med utmaningar? Att kliva ur sin comfortzone. Att du nu klarade ett halvt marathon är "bara" en varmt välkommen bonus.
SvaraRaderaMåste säga att jag är grymt imponerad! Är själv oerhört feg och bekväm och önskar att jag kunde få en bråkdel av ditt mod och järnvilja :)
Bra jobbat!!
Låter lite som du och jag är gjorda av samma virke eller åtminstone tänker på samma vis när det kommer till utmaningar. Har man blicken inställt på ett mål så ska man dit oavsett om det krävs blod, svett & tårar.
RaderaHehe, tackar så mycket och kul att höra ;) Nu tror jag faktiskt att den lilla skillnaden är att jag helt enkelt har en allt för stor hatkärlek för att utsätta mig för både fysisk och psykisk smärta/utmaningar...
För detta är bra nära det sjukaste jag gjort och i efterhand har jag fortfarande lite svårt att förstå att jag faktiskt lyckades!
Har man högt uppsatta mål så ställer ju feghet och bekvämlighet till problem, men tycker du verkar hittat en bra balans här ändå.
Nu verkar jag ju dock inspirera dig så pass mkt även utanför köket att jag faktiskt tror att du framöver kommer göra något helt galet träningsmässigt bara för att bevisa för dig själv att du kan ;)
Är nog just det som är skillnaden. Jag är så rädd för allt som kan göra ont att jag sällan pushar mig till det yttersta. I alla fall inte när jag gör något själv. Finns det någon som står och skriker vad jag ska göra brukar det gå bättre. Man vill ju inte vara "olydig" ;)
RaderaJämför med tidigare har jag i alla fall gjort framsteg och blivit betydligt modigare men det finns ändå mycket kvar att jobba med innan jag hamnar på en nivå där jag verkligen kan nå mina mål. En utmaning i sig :)
Och en utmaning som får ta sin tid så länge jag känner att det går åt rätt håll :)
Du är inte ensammen om denna egenskap utan tror, om jag fick gissa, att 9 av 10 extremt sällan utmanar sig mer än till gränsen där det börjar bli obehagligt.
RaderaOch just det där fenomemet är nog precis lika vanligt, att man behöver en extra morot och nån som står brevid och säger "du klarar aldrig detta" för att man ska ta i lite extra.
Jag har valt att sätta denna person på ena axeln så han finns alltid där, så direkt jag börjar känna ett obehag skriker han på mig "fyfan vad du är svag, feg och kass" och ja, då ger jag 110% ;)
Låter som du är på rätt väg, rom byggdes ju inte på en dag ;) Så har man tålamod så spelar det ju ingen roll om det skulle ta lite längre tid, även om jag personligen gärna vill bli världsbäst över en natt (därav mina galna tilltag)
Nej, jag tror inte heller att det är någon ovanlig egenskap jag besitter men den är stundtals lika frustrerande ändå :P
RaderaVisst kan den typen av "motivation" vara jeffligt eggande men jag syftade mer på att rätt och slätt ha en person som säger åt mig vad jag ska göra. Ta den hanteln, gör så många reps, fortsätt med det blablabla. Istället för att ta världslång setvila eller i värsta fall gå hem.
Det är detta jag försöker använda min lilla gubbe på axeln till. Att hålla tempot och köra tills tiden är ute. Funkar fint hittills :)
That, or it cripples you for life!
SvaraRaderaStarkt jobbat! :)
Hehe, ja det var ju ett sett att se på det också ;)
RaderaTackar!